stardustblog

I höstas så blev min pappa allvarligt sjuk i lunginflammation, hans tillstånd var så kritiskt att det kunde gått hur som helst ett tag där. Det var en otroligt svår tid för oss alla, först nu ett par månader senare jag inser vad vi alla gick igenom, pappa stred ju den värsta kampen mot sjukdomen, men vi 4 syskon hade vår egen kamp, att inte förlora hoppet om att åter får se vår pappa frisk igen.

Det började en helg i oktober månad 2009, pappa kände sig krasslig och hängig, åt dåligt och så. Jag trodde först att det berodde på hans medicin, det brukade vara så när han fick ny medicin. Men detta blev bara sämre och sämre, så på söndagen sa jag till honom att han skulle ringa vårdcentralen på måndagen. Det gjorde pappa, men dom avfärdade hans farhågor med att det var bara maginfluensan, ja per telefon kunde dom avgöra det. En 68 årig man som lider av diabetes typ 2, samt hjärtsvikt. Att inte ta in honom för koll är för mig en stor gåta och otroligt dåligt. Så pappa fortsatte att bli sämre, tisdagsmorgonen får jag ett samtal, det är pappa som ringer.

Jag hör på honom att han inte mår bra, jag skulle lämna en film han inte själv orkade lämna, så sa jag att jag ska bara äta frukost. Då säger pappa; Men klockan är ju 2 på dagen, ska man väl inte äta frukost. Då fatta jag att något var riktigt illa, samt att han yra om hans bankkonto, att han inte kom ihåg vad hans nummer var och så. Ett par samtal senare med min syster och lillebror så beslöt jag mig för att ringa ambulans, det var ett par hemska minuter som kändes som timmar, för pappa var nu vid detta stadiet riktigt dålig. :( Usch, höra hur han hade dödsångest och flåsade och så. Jag fick behålla lugnet och se till så att han även lugnade ner sig.

Till slut kom ambulansen och då la jag på luren, han fick nu hjälp och det kändes lite tryggare. men ovissheten som kröp på en var otroligt otrevlig att känna. Till slut fick min storebror besked om att han låg på IVA på sjukhuset, Intensiven då. Vi körde upp till honom och när vi kom dit så var man ju full av frågor, funderingar och föreställningar. Läkaren pratade först med oss alla 4, berättade om pappas situation och vad dom gjorde just då. Han hade en infektion i kroppen som hade satt sig på ena lungan, lunginflammation då, en livshotande sådan var det.

Vi fick gå in och besöka honom, men detta var just då när Nya influensan kom, så han låg i isoleringen. Vi fick ha munskydd och saker på oss, det kändes helt overkligt. Hans andning låg då på 40-45 andetag i minuten, en frisk människa har kanske 15-17 andetag i minuten. Så pappa hyperventilerade kan man säga, då med ena lungan som var svårt sjuk dessutom. Så påfrestningarna på hans hjärta måste ha varit enorma.

När jag stod därinne med min storebror Ronny och såg pappa, så sjuk, så rädd, så ovetandes om hur detta skulle gå så blev jag översköljd av känslor, jag kunde knappt hålla tillbaka men just då slog Ronny till mig på ryggen och våra ögon möttes, han såg att jag var på väg att bryta ihop men sa till mig tyst att håll dig stark nu för pappas skull. Jag lyssnade och försökte fokusera på annat. Pappa bara frågade om hans plånbok som dom inte kunde hitta och undra om vi hade pratat med hans faster. Det är väl så, när man är i en sådan situation som pappa var i så försöker man greppa tag om sådana saker. Hans syresättning var ju inte bra, så han tänkte inte klart, dessutom hade han väldigt hög feber också. Usch, var hemskt att se honom ligga där och veta att man är maktlös.

Detta var del 1... Kommer fortsätta imorgon med del 2...

Ha en fortsatt bra tisdag i solen vänner...

Stardust signing out...