stardustblog

Pappa låg som sagt nu på IVA, han var isolerad för hans eget bästa, även oss anhöriga och personalen. Vi bestämde oss för att snabbt bara åka hem till pappa för att se om hans plånbok fanns där, när min syster skulle säga till läkaren så sa han att dom hade bestämt sig för att söva ner pappa och sätta honom på respirator för hans kropp var redan så trött och skulle dom låtit honom vara vaken längre så kanske hans kropp hade givit upp helt.

Så vi väntade på att det skulle bli klart, sen fick vi gå in och besöka honom igen. Där låg han, andades mycket lugnare och han såg ut att sova så gott och fridfullt. Medans sjuksköterskorna hade fullt upp med att ha koll på allt med medicinering och kontroll av all aparatur som höll ett öga på pappas alla värden.

Väl hemma hos pappa fann vi hans plånbok i jackfickan på hans andra jacka, han hade lagt den i fel jacka. Men jobbigast var när jag tittade in i vardagsrummet där han alltid brukade sitta när man kom hem till honom, då bröt jag ihop. Kunde inte hålla tillbaka mer, det bara brast för mig. Jag fick gå in i hans sovrum och lugna mig, samtidigt som det var otroligt jobbigt så är det så befriande att gråta, att få låta det komma, känslorna ska ju ut. Värsta man kan göra är att hålla på det. Även min storebror bröt ihop, det var jobbigt för oss alla, men man hanterar det på olika sätt och just den där känslan kommer olika för oss alla.

Första veckan var som att leva i ett vakuum, morgon blev dag blev kväll blev natt, man hade ingen tidsuppfattning och allt annat kändes helt oviktigt. Ville bara att pappa skulle få vakna igen. Känslan av hopp och förtvivlan är värsta känslan, när man inte vet om han kommer bli bra eller sämre. Läkarna sa så olika också, vi visste ju att det var väldigt kritiskt och att han levde med hjälp av maskinerna och respiratorn så man förstod helt klart allvaret i situationen.

Han låg nedsövd i 2 veckor, sen tog det ytterliggare 3-4 dagar innan sömnmedicinen var ur kroppen. Jobbigt när han vakna till, men samtidigt härligt för det var ju positivt. Men jobbigt för han visste ju inget, han kom inte ihåg något alls. Så man fick upprepa samma saker hela tiden.

Han låg ytterliggare 1,5 månad till på sjukhus, med dialyser och rehab och allt vad det innebar. Det var två jätte tuffa månader speciellt för honom men även för oss syskon, jag är lyckligt lottad som har så bra syskon. Man kanske inte alltid är bästa vänner, men man ställer upp för varandra när det behövs och finns till.

Pappa kom hem en vecka innan julafton, vilket vi alla var så glad över. Var skönt att han fick fira jul med oss och kunna vara hemma igen.

Nu har det gått 3 månader sedan han kom hem och han återhämtar sig sakta sakta, jag försöker besöka honom så ofta jag kan, hjälper till. Dammsuger, skurar golv och toaletten. Sen har jag avfrostat hans frys och nu i dagarna putsa jag rutor. Vill ställa upp och finnas där, för det har han alltid gjort för mig.

Älskar dig pappa och kommer alltid att göra det.

Här är en bild på när jag står vid honom, han är nedsövd vid detta tillfället.



Himla skönt att skriva av sig, det är som medicin för själen. :)

Idag är det massa vår i luften, solen skiner och det är varmt och skönt. Det gillas massor. :)

Ha en bra dag alla fina läsare...

Stardust signing out..